Adas anor

Farmors bror Bengt August Bengtsson har skrivit följande om våra förfäder:

Vi och våra.                                        

Min farfars farfars far

 

Min farfars farfars far måste hava hetat Esbjörn och varit född nån gång på 1720-talet (Esbjörn Svensson född 1719), eftersom min farfars farfar hette Esbjörnsson och var född 1750. Eftersom kyrkböckerna genom eldsvåda kommit bort 1794 kunde min syster Ada inte komma längre tillbaka i våra fäders släktregister, då hon på uppdrag av hembygdsföreningen i Dagsås var och bläddrade i mantalslängder, kyrkoböcker och domböcker både i Falkenberg, Halmstad och Lund för att taga reda på så mycket som möjligt från äldre tider av intresse rörande personer och gårdar i socknen.

Denne min farfars farfars far torde hava varit ganska förmögen, ifall det var denne ”farfar” i ordningen, som min farfar Carl Petter Christiansson berättade om för mig. Han skulle hava varit så rik och haft så många pengar att han mätte upp dem med kappe (1 kappe = 4,58 l) till sina barn. Jag var inte så gammal då jag hade detta snusförnuftiga samtal med min farfar, men jag var dock inte mindre än att jag hade ett visst begrepp om pengar och pengars värde. Om farfar hade sagt så och så många tusen daler, hade detta nog inte fäst sig så i mitt minne, att jag under hela mitt långa liv kommit ihåg detta, men det där med kappen, det var en annan sak. Jag kunde förstå, att det måste hava varit en ryslig massa pengar. Huru stort detta mått var, kände jag väl till från kvarnen, där kappen använders till att tulla med vid malning av tullmäld (säd som bönderna som utnyttjade kvarnen betalade med). Jag minns hur jag i min barnslighet sade: ”Kunde inte farfar ordnat så att det blivit en halvkappe (sådan använder också i kvarnen) till mig?” farfar svarade: ”Det blev inte ens någonting kvar till mig”.

 

Farfars farfar.

 

Min farfars farfar Per Esbjörnsson var född 1750, död 1805 och hans hustru Catarina Olofsdotter var född 1756. på 1700-talet infördes minnesorden vid vigselakten i kyrkoböckerna, dessa minnesord voro vid mina farfars föräldrars vigsel: 2 Kor. 1 k. 2 v.(Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus).

De hade tre barn: Sonen Olof född 1792, sonen Christian född 22/9 1796, dottern Beata likaledes född 1796. (Ingen dato angiven, men är årtalen riktiga voro de två senare barnen tvillingar.) ( Beata föddes 1784).

Farfars farfar var ägare till hela gården Sjö i Sibbarps socken, en stor och värdefull egendom, som han troligen tagit i arv efter sin fader Esbjörn. Denne ansåg kanske bäst vara, då så ske kunde, att giva de andra barnen någon kappe kontanter vardera. Dessa andra barn voro, enligt vad jag tror mig vilja minnas från farfars förut omtalade berättelse, tvenne döttrar, vilka det var på tiden att lösa ut, för att sonen Per, som redan hunnit bliva 40 år, skulle kunna gifta sig och taga sin utkorade Catarina till sig och i sinom tid låta mig få en farfars far. (Pers syskon var: Beata 1743 – 1783, Sven 1745, Lars 1753(övertog fädernesgården Anders Mårtensgård, Åstad, Sibbarp)och Maria 1763.)

 

Farfars far

Min farfars far Christian Persson var född 1792 (8/5 1795). Han arrenderade Lyseredstom i Dagsås Faurås härad, Hallands län. Han var en modig man, ej rädd för att avvärja övergrepp av en översittig godsägare gentemot en dennes underlydande, vilket var en riskabel handling på den tiden. Hans ställning som kronotjänsteman gjorde väl sitt till, att godsägaren bar någon respekt för honom.

Min farfars far var även en ”medels man” och såsom erkänd av häradsrätten, vilket framgår av nedanstående utdrag ur domboken.

”Vi sutto och räknade fattigpengarna, då kom kronoombudet Christian Persson Dagsås stom i sällskap med Mårten och delgav mig en hos Kungl. Befallningshavanden i länet gjord ansökan om upphävandet av en mig å Mårtens lösa egendom gjord kvarstånd, som jag skulle mig förklara. Men som Mårten började resonera med mig om mina åtgärder i nämnda sak och som jag befann mig i mitt eget rum och jag i Mårten endast såg en av mig avskedad arbetare och ingen annan för närvarande lösdrivare, fann jag lämpligt att tilldela honom tvenne slag på hans, efter vad jag tyckte, rödmålade kinder. Hade ej mannen Christian Persson trätt emellan, kanske lösdrivaren fått ändå mer.”

Denna skrivelse var inlämnad av Muhl, ägare till Öströö i Dagsås. Många fler inlagor i denna sak hade han lagt in, bland annat för att det enda vittnet, min farfars far hade jävat. Detta på den grund, som han skrev, att Stommen en gång i framtiden skulle tillhöra honom.

”Här ägde rätten pröva,” som det stod i rättegångshandlingarna, ”enligt paragraf 78 B.B. Rätten fann detta ej föranleda därtill, då kronotjäningen Christian Persson, vilken till den 15 mars nästa år betalat arrendet för änkebostället i Dagsås, anses vara medelsman, utan tillägga C. Perssons vittnesmål laga verkan.”

Svaranden fälldes att böta käranden för åkomma 35 R. 50 sk. 4 m. samt ålades att ersätta alla rättegångskostnader med 4R. 24 sk.B och Mårten själv skulle förnöja vittnet kronobetjäningen Christian Persson.

 

Farfar

Min farfar Carl Petter Christiansson, ende sonen till Christian Person, Lysered var född den 24/1 1820 och dog 1900. han var gift med Anna Beata Svensdotter, dotter till Sven Bengtsson nr. 2 Strömma, Tvååker. I jordeboken och äldre handlingar heter denna gård Klas Jönsgård, annars kallas den allmänt i orten för BengtSvens efter farfars svärfar. Farmor hade en bror och som denne ägnade sig åt handelsyrket, så fick farfar vid giftermålet med farmor övertaga gården. Mina farföräldrar hade 5 barn, 4 söner och en dotter. Bland sönerna var min far den andre i raden.

Varför farfar avhände sig egendomen, var visst ekonomiska svårigheter. Men i sambruk med nr.3 Strömma, av oss kallat ”Engastycket”, som inte var inlöst från kronan och inga åtkomsthandlingar fanns därpå, varför detta ej kunde säljas. Det brukades ständigt tillsammans med BengtSvens. När min far i sinom tid sålde denna egendom, gjorde farbror August i Spannarp, hos vilken farfar bodde till sin död, som äldste sonen med bättre rätt anspråk på jordbiten. Om icke farfar egentligen till alla delar kan ställas som dygdemönster för släktets senare ätteläggar, så var hans intelligens eftersträvansvärd, sådan ägde han i långt högre grad än allmänheten på den tiden. Särskilt var hans färdighet i skrivkonsten beaktansvärd. Jag skulle önska, att jag hade någon av de böcker som han troligen lämnat efter sig, vari han antecknat en hel del intressanta saker, men jag har ej lyckats.

Strömma kvarnar voro 6 till antalet nämligen nr.1, 2, 4, 5 Strömma Tvååker, 4 och 5 Strömma Spannarp. Deras namn var i nämnd ordning Hökens, BengtSvens, Smarsens, Eskils och Möllebergs. Utom dessa låg 5 andra kvarnar utefter samma vattendrag. Dessa voro Utterås, som lå längst nere mot Kattegatt. De övriga 4 lågo ovanför Strömma och voro Rör, Skygge, Klev och Öströö. Dessa 11 kvarnar drevos med vatten från 5 sjöar belägna i Dagsås och Sibbarp. Den största av dessa är Skäresjön. Vid utloppet av denna var anordnad en dammlucka, som av kvarnägarna gemensamt beslutats skulle stänga vissa dagar, för att spara på vattnet under längre torrperioder, men Muhl, ägare till Öströö kvarn, som låg närmast sjön, tog sig egenmäktigt det orådet före, att stänga vattnet när han det ensam behagade. Detta förtröt de övriga kvarägarna, som hade sina kvarnar nedanför hans. Det blev därför stämning till Faurås häradsrätt med ty åtföljande process. Vid denna rättegång var det farfar, som klaraade saken med meterlånga inlagor, vilka ligga i 1842 års dombok i häradskistan i Falkenberg och vittna om farfars sakliga framställningsförmåga och prydliga handstil.

Sin religiösa läggning förde farfar icke själv till torgs och vill inte heller jag inlåta mig på, men så mycket kunde jag förstå, att någon vidare vördnad för de Schartanska prästerna lade han ej i dagen. Icke heller anslöt han sig till de frikyrkliga, som vid den tiden började uppträda sporadiskt i Halland. Hans uppträdande bland medmänniskor var försynt i både tal och åthävor. Hans tal var fritt från onödiga kraftuttryck. Jag hörde aldrig en ed framkomma ur hans mun.

Sedan vi flyttat till BengtSvens var det som om det varit en given sak, att farfar skulle bo hos oss. Det har talats så mycket om svärmödrar, skulle man inte i samma grad kunna tala om svärfäder? Jag vet att mamma inte var glad åt detta arrangemang fast aldrig kom det till någon kontrovers dem emellan men jag såg hennes glada anlete, då farfar packade för avresa till Danmark. Efter att hava vistats där något år kom han tillbaka, för att efter någon tid emigrera till Amerika, där han hade två söner Anders och Sven.

Under farfars vistelse utomlands hade jag mitt nöje i att på småpojkars vis leka med några ”dalaurverk”, som han hade liggande på kvarnvinden. Vad han tänkte om mig, då han kom tillbaka från U.S.A. och fick se skrothögen, vet jag inte, någon förebråelse minns jag inte att jag fick. Men glömt mitt intresse för klockor hade han kanske inte, eftersom jag fick ett präktigt väggur av honom, då jag vid 28 års ålder flyttade upp till Värmland. Detta var en klocka, som nu ännu efter 45 års tid (1944) visar tiden rätt, utan behov av annan hjälp än att få fjädern spänd var 14-de dag. Tack för den präktiga klockan Farfar.

 

Far                             

Min far Bengt Aron Carlsson föddes den 17/7 1846 i nr.2 Strömma Tvååker. Denna gård kallades BengtSvens efter min farmors far Sven Bengtsson. Här förflöt min fars barndom och första ungdom. Några andra detaljer i hans liv från denna tid känner jag ej till, utom att han vid ett tillfälle så gott som genom ett under undgick att drunkna. Han hade varit i bränneriet för att hämta en lampa, på återvägen därifrån föll han i ån. Den gick öppen under bron nerom kvarnen, annars var den isbelagd. En rådig dräng såg från gårdsplanen, när pojken föll i, och som det var en kvick dräng både i tanke och handling, så sprang han genast ner utefter ån till en vak, som han visste fanns där. Där passade han på och drog upp pojken, när denne kom ditflytande. Han hade då flutit under isen ungefär 150 meter, lampan höll han kvar i handen, men han hade tappat den ena träskon.

När farfar flyttade från Strömma till ett litet ställe på högaslätt, måste barnen ge sig ut att taga plats. Min far fick först drängplats i Morup hos en bonde Trulsson, som också var målare, mot en årslön av 30 kronor. Årtalet när han började tjänsten, vet jag inte så noga, men 1865 blåmålade husbonden hans kista och försåg dess framsida med blommor och blader, årtal och initialer. Kistan som nu är i min (senare Jonas) ägo, är av prima furuvirke med på den tiden sedvanliga beslag. Kistan var icke ny, då pappa fick den. Det sades att den tillhört hans mor, men initialerna B.A.D som lysa igenom den Trulssonska målningen, passa ej in på min farmors namn, vilket betyder att kistan ha haft kvinnlig ägare före henne och bör vid detta laget vara ganska antik. ( Den kan ha tillhört Bengt Arons mormor, Börta Andersdotter, 1795-1854)

Min far hade inte bestämt sig för att bliva gammal trotjänare hos Trulsson, redan året därpå arrenderade han Vinbergs kvarn och det så sorgligt ryktbara året 1868 gifte han sig med min mor Inger Britta Svensdotter, dotter till Sven Eliasson  Stenastorp även kallad ”Laas Sven” och hans hustru Anna Kristina Persdotter född i Bernjönsgård Hunnestad den 18/11 1821, död den 1/9 1894. min mor föddes den 6/10 1848. ”Laas Sven” och ”Laas Anna Kristina” voro namn, som de hade med sig från Spannarp, där de hade ägt gård med samma namn. Vid storskiftet skulle denna gård flytta ut åt Torkildsmad, att där i utmarken bygga och bo var motbjudande för mina föräldrar, varför de sålde i Spannarp och köpte i Vinberg.

Min mor berättade en hel del från deras Vinbergsvistelse, icke om annat än att de hade nog till livets uppehälle och nödtoft i dessa vargatider, till dessa gynnsamma omständigheter bidrog pappas sysselsättning med kvarnrörelsen, nej, det var andra saker berättelserna handlade om.

Nu var det så, att kvarnen låg strax intill nordvästra hörnet av kyrkogården ”självspillingavrån”, som församlingarna på den tiden höll sig med, så gott som blott skild från denna ”vrå” med kyrkogårdsmuren. Denna omständighet gjorde väl sitt till för att jaga upp fantasin. Det ”varslades” mycket särskilt om söndagsnätterna, då kvarnen stod still och det var tyst.

Mina föräldrar hade detta kvarnarrende ca. 3 år, och där i Vinberg föddes min syster Anna Potensia den 24/10 1870. Efter denna tid köpte pappa Kadens i Folkared Sibbarps socken. Där föddes jag den 19/2 1872. Vi (hädanefter kan jag säga ”vi”, eftersom jag nu kommit med i familjen) bodde i Sibbarp så pass länge att vi hann öka familjen med ytterligare en medlem. Det var Karl Julius, som föddes 9/2 1874. Vi stannade inte länge i Sibbarp, det såg ut som om vi hastade mot ett visst mål, vilket kanske inte var så utan. Vi sålde Kadens och köpte Spannarps väderkvarn (kvarnar tycktes ligga oss i blodet), men där stannade vi inte så länge, att ”vi” ens hann få några barn.

Pappas föräldrahem hade blivit till salu, och det måste vi naturligtvis köpa. Vi sålde väderkvarnen till farbror August och köpte BengtSvens. Där bodde vi länge och allt gick oss väl i händer. ”Vi” utökade familjen, så att vi slutligen voro 9 syskon. Först, sedan vi kommo till BengtSvens, föddes Sven den 8/8 1876 därefter Johan Birger den 28/8 1878, Petter Sten den 3/12 1882, Ada Bernhardina 22/4 1888, Junis Kristina den 7/5 1890, samt Gustav som dog i april 1900.

Naturligtvis kände pappa tillfredsställelse över att ha kunnat återförvärva sitt föräldra- och barndomshem, men BengtSvens var bara 1/16-dels mantal om 21 tunnland åker jämte äng och vattenkvarn. Jorden var indelad i 4 lyckor: gamla- gate- änga- och dalalyckan. Detta jordbruk blev omsider för litet, för att kunna sysselsätta så många, varför vi tid efter annan köpte mer jord. Vi täckdikade och märglade och fingo goda skördar. Vi köpte Eskilsgärdet, Torstaparten, Källelyckan, Hökalyckan m.fl. lyckor från Hökens, för att slutligen köpa hela nämnda gård. Här bodde vi sedan så länge jag var hemma, men ej så långt därefter fick broder Karl övertaga denna egendom och pappa köpte säteriet Ottersjö i Dagsås. Broder Sten övertog senare Ottersjö med undantag av lägenheten Sjölid, där mina föräldrar sedermera bodde tills pappa dog den 31/7 1925.

Den 7/9 1935 fick min mor hos syster Ada för alltid sluta sina trötta ögon och efter ett arbetsamt liv, fullt av kärlek och omtanke om hem och alla oss barn.  Hon blev buren ut på Dagsås kyrkogård och där lagd till ro och vila bredvid far, vilken hon under deras långa samliv med outtröttligt flit och sparsamhet bistått i hans strävan framåt.

Min far tycktes ha egendomsaffärer som hobby. Gjorde han inga, så talade han åtminstone ofta därom. Han köpte t.ex. Smarsens av ”SkatAnders”, en underlig ”persedel” som ständigt klagade och höll sig illa för allting. ”Detta var det värsta jag varit med om” lät det ständigt. Det värsta han varit med om var väl även att vara kvarnägare till Strömma, därför sålde han ”eländet” till min far. Hur länge vi var innehavare härav, kan jag inte så noga säga, men något år var det innan vi överlät äganderätten till ”Björssen”, Anders Olsson, som utan att klaga bodde där, så länge han levde.

Sedan köpte pappa av ”Eskils” ”EskilsGustaf”, som hade lessnat på ”brännvinskvarnen”, denna benämning emedan flaskan ständigt skulle stå på bordet, för att dra kunder. Vi hade Eskils några år och brukade jorden tillsammans med övrig jord, kvarnen sköttes av lejd mjölnare, som bodde på platsen. Någon flaska hade vi inte stående där, men icke sällan hände det att kunder därifrån kom hem till oss (BengtSvens), för att tillkännagiva sin välvilja emot oss att anlita våra kvarnar, detta för att till äventyrs rendera någon fägnad. Hur än detta avlöpte, tog den snikne ”mäldaboen en försvarlig ”hövånnel” med sig under armen, då han gick tillbaka genom nackhällekärr för att ge sin vid Eskils nedställda häst.

En vacker dag sålde pappa även Eskils. Det var först till ”LebiJohannes”, vilken en tid efteråt for över ”pölen” lämnande efter sig sin nygifta hustru ”HallaSofia” i sticket. Egendomsköpet gick förstås tillbaka, varefter pappa sålde gården till spegelfabrikören Tore, en liten, grov och frodig medelålders man med panisk förskräckelse för minsta ansträngning.

Denna min fars aktivitet med hithörande ting fick ingalunda hindra honom från att sysselsätta sig med Högre ting. Han bad på sina knän och läste Guds ord dagligen i hemmet och aldrig stod hans plats i kyrkan tom om söndagarna. Han nöjde sig sällan med att avlyssna endast en predikan, utan gick ofta till två kyrkor dessa dagar, då så ske kunde. Han gick t.ex. först till tidig mässa kl. 9 fm. i Tvååker kyrka för att höra kyrkoherde Holmdal, sedan denne kommit dit och till sen mässa kl. 1 em. för att höra kyrkoherde Örvill i Dagsås kyrka eller i omvänd ordning. Denna min fars trosangelägenhet, sade mamma, väcktes tidigare hos honom än hos henne. En till Värmland flyttad Sibbarpsbo, Abraham Hansson, även han en flitig kyrkobesökare sade, att ”Kade Bengten” saknades aldrig på sin plats i Sibbarps kyrka under gudstjänsterna på den tiden.

Jag

Jag föddes den 19/2 1872 på en liten gård som kallades Kadens i Folkared Sibbarps socken Faurås härad Hallands län. Denna gård var bara en tillfällig uppehållsplats på vägen, som ledde till min fars födelse och föräldrahem BengtSvens.

Jag var mellan 3 och 4 år, då vi gjorde vårt inträde där. Det första jag kommit ihåg sedan vi kommit till vårt nya hem är, att jag stod på bron nedanför kavarnen och kikade genom en springa på det stora vattenhjulet. Inte visste jag då, att det var ett hjul, som gick runt. För mig var det någonting, som kom upp ur vattnet och aldrig tog slut. Denna händelse var det näst första i mitt liv, som jag ännu kan minnas. Det första var när jag krupit uppför den sneda trappan till den vridbara kuren i Spannarps väderkvarn. Om jag var rädd? Det minns jag inte, inte heller hur jag kom ner, men jag minns, att jag själv inte vågade mig utför.

En annan händelse, som inträffade i min späda barndom, har berättats för mig, efterssom jag inte själv kommer ihåg den. Det skulle hava gått till på så sätt att min syster Anna och jag stodo vid åkanten och lekte ”båt” med små träpinnar, då min pinne fördes bort av strömmen, som på den platsen var ganska strid. I ivern över att få tag på min ”båt” igen, tog jag överbalans och föll i. jag skulle ovillkorligen ha följt med pinnen utför forsen genom luckorna, om inte min syster varit påpasslig nog, att hugga tag i ett av mina ben och få mig åter på den säkra sidan om plankan igen.

Platsen där vi lekte var ett ”tvättställe”, en utgrävning i åkanten med en plankvägg mot vattnet. I detta tvättställe var det bekvämt att både tvätta kläder och leka. I det rinnande vattnet var det bra att skölja tvätten sedan den ”lakats” i ”lakekaret”.

Jag kanske med några ord skall tala om hur denna procedur gick till i den gamla goda tiden. Först lades kläderna i blöt i kallt vatten. Dagen därpå gnoddes eller skrubbades de mot en gnobräda, om sådan fanns, annars mellan händerna. Under detta arbete sattes en klick såpa här och var, där detta bäst behövdes. Bykkaret ställdes därpå i ordning på sin stol bredvid bykgrytan. För att dränera karet lades i botten på detta ett varv med stora ”nötkranium”, på dessa varvades därefter de gnodda kläderna. Bykgrytan fylldes med vatten, vari en påse eller knyte med björkaska lades. När detta kokat en stund, tog man upp påsen ocj lade den överst i karet och sedan satte man igång att ösa. Luten skulle alltjämt kokande passera igenom kläderna 20 – 30 gånger. För varje gryta, som östes på, skrevs ett streck på pannmuren med ett kol. Efter denna behandling skulle kläderna sköljas.

Sköljningen gick till på så sätt, att ”fruntimret” tog det ena plagget efter det andra ur bykkaret, vecklade ut det, doppade det ett par gånger i det rinnande vattnet, samlade ihop det, vek ut det på mitten, lade det på ”tvättstolen” och basade på för fulla muggar med ”böstelen”, packeträt en stund under vändning fram och åter. Denna bahandling upprepades ännu en gång med samma plagg, varvid det för varje gång fick en vridning och ansågs därmed färdigt för hägning till tork. Vridningen gick till sålunda, att ”fruntimret” tryckte fast plaggets ena ända mot tvättstolen med ändan av packträt, som hon höll i ena handen, medan hon vred med den andra.

Man fick börja tidigt, att hjälpa till med litet av varje, men så blev man också inom kort ”expert” på ett och annat, eller vad sägs om följande? Mjölnaren oc en karl till voro borta och hämtade kvarnstenar. Pappa var hemma och ”mol”, men så blev det visst något mankemang med kreaturen, som voro ute på bete, så att han måste gå från kvarnen en stund. Under tiden skulle mamma passa på, så att mjölet inte gick upp i ”mjölkastet”. Emellertid så ”ändrade” kvarne sig under gånggen. Mamma kunde inte avhjälpa felet, varför hon gick in till mig, som låg och sov. Hon kunde ej få mig vaken, varför hon tog mig under armen och bar mig ut till kvarnen, där jag så gott som sovande genast ställde allt till rätta. Ja, tack vare finsikten, fick man i tid göra sig förtrogen med kvarnen. Finsiktstenarna, som voro av tälgsten, lågo på andra våningen och sikten på första. Först skulle den hela säden och sedan klit gå igenom stenar och sikt ett tjugotal gånger. Det fordrades lätta fötter och kvicka ben, för att hinna springa upp och ner för trappan med påsen lika fort, som dess innehåll rann genom kvarnen, de sista gångerna var det inte mycket i påsen. Vi använde vanligtvis två sådana samtidigt. Mjölnaren stod därnere och skiftade om, medan en annan kilade som en skottspole upp och ner för de 16 trappstegen, vilka i regel togos två och två i taget. Vid tiden för min konfirmation satte vi in elevator och sedan var det slut på rännandet med ”siktepåsen” i trappan.

På den tiden hörde det till en god uppfostran, att barnen skulle utnyttjas så långt och så tidigt som möjligt. Så snart jag blivit så pass, att jag någorlunda säkert kunde sitta på ett mjöllass och hålla i tömmen, fick jag regelbundet en gång i veckan köra till ”BagareAdeln” i Galtabäck med ett lass toppmjöl. Det var ungefär en mil dit.

Det var ett par ställen på vägen till Galtabäck, som jag var lite ”skraj” att köra förbi. Det ena var vid Liden, där en man hade blivit ihjälslagen. På den fläcken där detta hade skett växte inte något gräs, sades det. Jag såg också den bara fläcken.

Det andra stället var en plats, som låg mellan LastuSalomons och ChristiansBäcks. Den gården såg lite dolsk ut med sin alltid stängda inkörsport. Utanför denna port stod en gång en pojke större än jag och kastade sten efter mig. Han träffade ej, men efter den dagen klappade mitt hjärta fortare varje gång jag for förbi den gården. Ingen gång senare såg jag till pojken utanför den stängda porten. Alla gårdarna där i byn voro enligt uråldrigt byggnadssätt på västkusten ”inbyggda”, det vill säga, att husen voro byggda i fyrkant runt gårdsplanen.

En gång till under mina Galtabäcksresor var jag också rädd. Det var, då jag en gång mötte ett skojarfölje bestående av några kvinnor, en flock barn och tre skräckinjagande, svartmuskiga karlar: ”Har du sett någon präst?” sporde den ene. Jag svarade som sanningen var nekande. Detta svar hade jag givit även om jag sett någon, ty jag inbillade mig, att de tänkt slå ihjäl prästen, om de fått tag i honom. ”Gå till kyrkan nästa söndag, så får du se en”, sa ”tattareländet”.

Samtidigt som man fick träna för kroppsligt arbete, skulle man ju också förkovra sig i bokligt vett. Mina första lärospån fick jag av ”LåLängeSofia”, en själisk, fin ambulerande lärarinna, som man gott med en finare benämning kunde kalla ”guvernant”. Jag var hennes favoritelev, fick sitta i hennes knä och lära mig a, b, c, skriva raka, över och underböjda staplar på griffeltavlan. Och så värpte ”tuppen”.

Omsider kom jag till den egentliga småskolan, där August Jönsson var lärare. Han var också på lediga stunder plåtslagare, förtennare och slaktare. Att jag fick lära mig en hel del i den Jönssonska skolan är givet, annars hade jag väl inte i god ordning kommit upp i folkskolan. Där regerade och domderade folkskolläraren Johan Fredrik Vinqvist. En på sin tid styv men försupen lärare. Denne lärare meddelade mig en medelmåttig folkskoleutbildning, som emellertid kompletterades med några aftonskolekurser av hans efterträdare J.R. Linder.

En middagsrast kommer jag särskilt ihåg, att några pojkar tillsammans med mig skulle gå till ”boa” i Fastarp, det var alltid något man behövde köpa: lakrits, knallhattar. Tändstickor hade jag med mig hemifrån. På vägen vi hade att gå, låg en del halm, tappad av någon som kört hem säd från ”aven”. Vi samlade ihop en del halm och lade ner den invid en stengärdesgård invid vägen, för att tutta på. Vem som kom med förslaget, kommer jag ej ihåg, men den som tände på, det var allt jag, som hade tändstickorna. När elden flammade som bäst, dök vår kyrkoherde upp borta vid Ljunggrens. O, ve och fasa, det var som man kan föreställa sig, då Gud fader uppenbarade sig för de första människorna i Paradiset och de märkte sin nakenhet. Hela skocken utom jag undstack sig springande bort till en sandgrop. Sedan jag hade släckt elden, medan prästen stod och såg på, bad han mig gå bort och hämta de andra. Så tågade vi åstad mot skolan, prästen före därnäst jag och sedan de övriga mina medbrottslingar. Där blev uppskrivning och förhör med nedsatta sedesbetyg trodde vi. Hur domen löd för de andra, minns jag inte efter så lång tid, men jag minns att ”Bengt August blev frikänd för att han stannade kvar.” prästen, det var ingen mer eller mindre än kontraktsprosten i Tvååker Svante Julius Edvard Holmdal, fader till 13 barn och bland dessa generaldirektören i Skolöverstyrelsen Otto Holmdal. Holmdal kom såsom kyrkoherde till Tvååker och Spannarp i början av 80-talet. Genast tog han itu med att rycka upp församlingsborna ur deras ”andliga försoffning”. Från början samlade han fulla kyrkor, dessa hade under pastoratvikariatet varit sparsamt besökta. De sockenbor, som längtade efter ett mer gediget Gudsord, de foro till främmande kyrkor. Vi foro till Hunnestad och hörde på Lindskog, där var alltid fullsatt med folk i hans kyrka. Vi utsocknesbor fick taga plats, var det bäst lämpade sig. En gång minns jag, att mamma och jag satt på trappan till en av nummertavlorna. Jag minns detta därför, att jag ville gå upp och ner för trappan, men mamma satt i vägen och hindrade mig. Vi var ej goda vänner den gången. Ta mig i örat vågade hon inte, emedan hon ej kunde veta vad jag då kunde ställa till för spektakel.

Husförhören blev bokstavligen en renässans i kommunen, så snart Holmdal kom till ”makten” där. Gamla, unga, gifta och ogifta kallades rotvis till dessa. Alla uppräknades efter husförhörslängden och fingo till att börja med läsa innantill. Inga analfabeter fanns.

Många av de äldre hade svårt att läsa den nya stilen. Ännu svårare var det att komma tillrätta med de önskade svaren vi utantillförhören. Holmdal dök ner i hemmen för att taga reda på familjernas sedesamma leverne. En gång uppenbarade han sig helt plötsligt i vårt hem, vi barn voro ensamma inne. Jag tror han fick ett gott intryck hemma. Han pratade en stund med oss, så pekade han på mig och sa: ”Du hjälper till i kvarnen, ser jag,” jag var förståss mjölig, ”och så ser jag att ni läser bibeln, det är bra.” den stora bibeln låg nämligen som på beställning uppslagen på bordet.

Jämte hemläxläsning från skolan, fick vi barn läxor av pappa. Vi skulle lära hela psalmer och enstaka psalmverser utantill och så skulle vi läsa bibeln. Pappa läste själv dagligen högt betraktelsen i Roos andaktsbok. Om söndagarna läste vi skiftesvis Luthers kyrkopostilla, Johan Arndts Sanna kristendom och Anders Nordbergs predikningar, som voro så långa, att de kunde tråka ut både läsare och åhörare. Pappa tog sig vanligtvis en välbehövlig vila på ”sofflocket”, då han hade satt igång oss.

I mitt föräldrahem höllo vi tidningarna Norra Hallands Tidning, Västkusten, Aftonbladet och understundom någon mer, samt Svenska Tribunen, som farfar fick av en son, min farbror från Amerika. (Kom till Kansas och njut av frukten av ditt eget arbete, tycker jag mig ännu se på väggen i kvarnkammaren, som vi tapetserat med nämnda blad.) tidskrifter hade vi väl även att tillgå på den tiden, fast de icke voro varken så många, eller vad bättre var icke av den beskaffenheten som en del av dessa nuförtiden äro. Det var Allers familjejournal och Vetenskap för alla, med vilka följde värdefulla bilagor. Och så hade vi tillgång till goda böcker i lånebiblioteket.

Efter en grundlig konfirmationsundervisning, som började året förut, konfirmerades jag pingsten 1887. vi voro samlade till förhör två gånger i veckan, och efter ett sådant pluggande tycks Luthers katekes och Bibliska historien kunna outplånligen hamras in i den tjockaste träskalle, men så var ingalunda förhållandet. Det fanns de, som fingo gå om både en och två gånger, innan de slapp fram. Vår prost släppte ogärna ifrån sig någon, hur svårarbetad denne än var, innan han fick trimmat honom (eller henne) till att mekaniskt kunna svara på frågorna. Man bör hinna väl med att dryfta hithörande spörsmål på de 70-tal gångerna, man gick till prästen. Bland allt annat prosten med skärpa ville pränta i oss var, att taga oss i akt för girigheten, ty girigheten är en rot till allt ont. Stöld är, fick vi lära oss, att låna och att inte giva igen, tigga då vi kunna arbeta och till vår egen nytta begagna oss av nästans nör.  En mjölnare stjäl också , då han tar för mycket tull, detta senare tog jag som ett observandum.

Vid behandling av sjätte budet hade vi förut fått lära, att äktenskapet är bakvänt, då det ingås mellan personer av olika ålder, yrke och stånd, det är för tidigt, när det ingås innan man fått något eget omhänder. Det var kanske inte så alldeles utan, att min håg redan då stod till en viss läskamrat, men det är en annan historia.

Det var förstås en lättnad, att hava sluppit ifrån läxplugg och läxförhör, för att ostörd kunna få ägna sin tid åt arbetet, som de andra ”karlarna”. Dagarna och åren gingo, till dess jag en vacker dag befann mig på Fristad hed under benämning nr. 104 62/ 1893 Bengtsson. Man tyckte att det var ett långsamt dagdrivarliv att nöta tiden där med långsam marsch och honnörsövning. Det var många lustiga poänger värda att minnas från lägerlivet där. Västgötarna voro goda kamrater att vara tillsammans med. Det var inte som jag hört att på Skedala, där var det rent livsfarligt för en ”hott” (nordhallänning) att ensam råka in i ”grislägret” (sydhallänningar) eller tvärtom.

Befälet var också prima på Fristad, sånär som på en enda sergeant vid namn Stål, som svor, gormade och gav pojkarna alla möjliga och omöjliga tillmälen. Det var första gången norra delen av Hallands bataljon mötte upp på Fristad hed, liksom det var första året den förlängda övningstiden började tillämpas, vi hade 40 dagar första året och 20 andra. Enligt beslut av urtiman 1892.

Så har vi jakten och detta är ett kapitel i mitt liv, som kunnat sluta med ännu större tragedi, än det gjorde. Första gången jag var ute på jakt, var då jag vid 11 års ålder var med i Nackhälle berg och gick skallgång efter räv. Mickel hade någon natt inte långt förut varit inne i vårt hönshus och tagit 13 höns, så jag hade ingenting emot att få vara med och se honom sona stölden med sitt skinn. Jag var förstås med endast som ”drevkarl”, gevär tog jag knappast befattning med, förrän jag lät skriva in mig såsom skarpskytt i Tvååkers och Spannarps skytteförening. Där var jag aktiv medlem några år och förvärvade både märke och medalj. Jaktgevär lade jag mig inte till med förrän jag kom till Värmland och fann vilket eldorado på vilt här var i synnerhet var det gott om änder och orre, i början när jag kommit hit upp fanns det också rapphöns, men dessa gingo åt under ett par stränga och snörika vintrar.

Det var år 1910 första dagen änderna voro lovliga, som olyckan skedde. Jag, Oskar Lindgren och en annan kamrat Axel Karlsson Mörlid gingo tidigt på morgonen ner till Skaneflå för att jaga änder, men inga syntes till, då gick Lindgren efter en stund hem, men vi andra stannade kvar ännu en stund. Omsider var det två änder som lyfte och då fick jag för sista gången visa min skjutskicklighet, ty jag sköt dem båda två, en med vardera pipan. Eftersom inga fler syntes till, gingo även vi därifrån med det lilla byte vi fått. Den ena anden lämnade vi till Lindgren, då vi gingo därförbi, eftersom det var på hans jaktmark vi skjutit dem. Vi hade därefter inte gått långt jag före och Karlsson efter, då jag träffades av ett skott från hans bössa bakifrån i högra armen strax under axeln. Sedan var det efter ett första förband av en Säffleläkare att skyndsamt komma iväg till länslasarettet i Karlstad. Där fanns inte efter ett par dagars kirurgisk behandling, annat att göra än amputation.

En sådan händelse bör mana till eftertanke. Jag har också efteråt tänkt på, att jag kanske har gjort mig förtjänt av det skedda, då jag befarar att jag vingskjutit många änder och därigenom förorsakat dem lidande och oförmåga till att kunna förflytta sig till platser, där utsikt finns för dem att kunna livnära sig. Var och en, som jagat änder vet, att han ej får alla änder, som han skjuter på, inte ens om han ser dem falla ner. Jägaren bör förryvas över en ren bom, än över nedskjuten fågel, som blir borta i vassen.

1906 sålde jag Södra Skanö med undantag av en avsöndring om 20 tl. Åker, 40 tl, skog och 150 tl. Mosse för 35 000 kronor. Samtidigt hade jag en spekulant på avsöndringen till 15 000 kronor. Eftersom jag hade betalat 32 500 kronor för det hela och sålt skog för 5 000 kronor, så tyckte jag, att affären inte var så dålig. Men nu förhöll det sig emellertid så, att den senare spekulanten icke var någon spekulant längre. Alltså stod jag där med min avsöndring utan tak över huvudet, några uthus fanns på ägorna. Det var under sådana förhållanden intet annat att göra än att bygga, vilket inte var så avskräckande på den tiden och egendomen var väl värd att behålla och bruka.

1911 hade jag färdigbildat Södra Skane Torvströfabriks AB, till vilken jag sålde 100 tunnland mosse för 4 500 kronor och sedan dess har jag hela tiden varit föreståndare för detta bolag.

Svårt är det visserligen att klara sig med en arm men odrägligt kan jag inte säga att det är, det fordras bara anpassning. När jag skriver detta, har jag snart klarat mig med en arm lika länge som jag förut klarat mig med två. Det är inte vad som helst man kan uträtta, men det är ju inte heller nödvändigt.

Vid fyllda 27 år tillträdde jag säteriet Södra Skanö i By socken Värmlands län. I samband härmed vill jag tala om hur förutseende Christian Bratts gamla moder var. Hon sa till min far, när han var uppe och köpte egendomen av major Bratt: ”Tänk vilken framtida nytta Karlssons son kommer att få av den stora mossen.” denna hennes siareförmåga har jag tillfullo kommit att inse.

Nu hade jag kommit därhän, att jag hade fått något eget omhänder, laga ålder hade jag också uppnått, alltså var jag nu, enligt prosten Holmdals lärosats, berättigad att ingå äktenskap. Frieriet förbigår jag, åtminstone den del, som försiggick på tu man hand. Vi, min hustru Johanna Lovisa och jag förlovade oss den 5/1 0ch vigdes den 18/12 1900. föräldraglädjen gästade oss första gången den 2 december året därpå, då vår förstfödda dotter, som i dopet fick namnet Anny Lovisa, gjorde sitt inträde i livet. Sedan kom med vissa mellanrum Bertha Henrietta, Jonas, Bengt Paul, Artur Leopold Herbert, Gunhild Karin Narcissa, Astrid Ingegärd, Olov August Jakob samt slutligen Elsa Ingrid Margareta, av vilka Olov, som föddes 4/10 1907 dog den 13/1 året därpå.

Nu på gamla dagar äro besvärligheterna under barnens uppväxttid glömda och endast angenäma minnen från den tiden står kvar.

Nu är alla barnen gifta och har flyttat till egna hem. Fast det känns tomt i hemmet efter dem, så hava vi dem dock kvar i våra hjärtan, där de omhuldas med de ömmaste tankar och önskningar om deras timliga och eviga lycka och framgång, sedan kan vi inte göra mer än lämna resten i Guds hand.

Ja, nu sitta vi gamla, som inte känna oss alls gamla, här ensamma, fast vi visst inte kunna känna oss ensamma, så länge vi har varandra.

Så går det om allt går väl. Om var det! Om det går så och så. Om till ex. inte farfar haft en så rådig dräng, när pappa gick under isen, om inte jag haft en så påpasslig syster, då jag föll i kvarnrännan? Ja, då hade det ”Esbjörnska stamträdet” i förra fallet saknat grenen Bengtsson och i det senare fallet den del av gren, som jag representerar. Som det nu är, är denna emellertid tryggad för oöverskådliga tider framåt med 7 barn och till dags dato 7 barnbarn.

Tillbaka