Den gamle Smarsen

En annan ”klok gubbe”, som levde i Tvååker i slutet av 17 och början av 18 hundra talet, var den gamle Smarsen. Hans namn var Anders Molander, men fick heta Smarsen i dagligt tal efter en liten vattenkvarn med några tunnland jord, som han egde. Nu är Smarsens jämte trenne andra gamla pitoriska vattenkvarnar med sina gistna vattenrännor och höga vattenhjul såväl som den gamla Smarsen en saga blott. På platsen är nu anlagt en kraftstation, som levererar ljus och kraft åt egendomarna vida omkring i socknarna. Den gamle Smarsen var en mångfrestande man. Bland annat var han mycket mekaniskt anlagd. Evighetsmaskinproblemet hade han löst, enligt vilken princip har jag tyvärr glömt. ”JortaBöre”, hans son, gjorde mig i barndomen ganska förtrogen med ifrågavarande maskin.
Ett annat svårlöst problem sysslade han med, det var möjligheten att flyga. Hur långt han hunnit i denna konst på sina själv tillverkade vingar, vet jag icke, men att han var uppe tyder det yttrande han skall hava fällt en gång då han vid nedslaget hamnade i en törnbuske. ”Det går an att flyga, men det är värre att sätta sig”.
Vad som av hans händer verkligen överlevde honom själv, är hans klockor, ty till att göra klockor det var han en mästare. En klocka med namnet Anders Molander på urtavlan var lika högt värderad, som en sådan med Anders Andersson Mora på.
Som sagt, den gamle Smarsen var en mångfrestande man. Rik blev han aldrig som tex Järten; denne lämnade efter sig många ”tunner guld”. En gång skulle han ha kunnat bliva rik, om han bara vetat. Det var nämligen så, att han gick över Höråsen en natt och rätt som det var kom han rakt upp i en stor kolhög. Förundrad över att finna en kolhög där, tog han några kolbitar och stoppade i fickan, för att prova dem i verkstaden dagen därpå. Blev han förundrad vid att finna kolhögen på Höråsen, så blev han häpen, när han morgonen därpå på fyren, där han vid hemkomsten kastat kolbitarna, fann lika många guldpängar. Men snart övergick hans förundran och häpenhet i harm, för att han inte varit förutseende nog att ”binda” skatten med sin fällekniv. Nu blev det som det var. Platsen hade han inte utmärkt på något sätt. Så han kunde gräva efter skatten. Att där finns skatter nergrävda på höråsen, det är då så visst som sant, ty trovärdiga personer hava på avstånd sett det brinna däruppe översådana för icke så länge sedan, men det är en annan historia det.
En gång till under sin livstid blev den gamle Smarsen överlistad av trollen. Det var då han skulle taga upp Tvååkers gamla kyrkklocka ur klockhöljen nedom Tvååkers bro, där den sänkts en gång under ofredstid. Han hade just varit nere och bundit ett starkt rep fast i klockan och kommit upp och jämte ett par andra karlar, som han hade till hjälp, fattat tag i repet, då han sade ”Hugg nu i paga”, och strax sutto alla tre med en fart på åbrinken hållande det lösa repet i händerna. Man måste vara tyst, när man är ute si sådana ärenden. Detta visste nog Smarsen, men i hastigheten kan även en klok bära sig dumt åt. Ja, han hade god reda på vad som vid ett sådant företag var att iakttaga. Han hade ”svartekollsbok”, en bok tryckt med röda bokstäver på svart papper. Han var mycket försiktig med denna bok, så att ingen annan fick läsa i densamma. Ingen med omsorg om sin själs salighet eller aktning för religionen ville eller vågade inte heller titta i densamma, ty detta ansågs, som att gå i förbund med ”gamlefar”. Varifrån Smarsen fått sin ”svartekollsbok” eller vart den tog vägen efter hans död, det visste ingen. Men det troddes allmänt, att hans son Anders hade den. Någonting som är säkert är att denne Anders, ”Bråtaboen” så kallades han, för han bodde på Bråten. Själv dolde han inte häller att han var förtrogen med mysteriums hemligheter. Han kunde till exempel med sitt andra ”jag” fara omkring ute i bygderna. Medan den värklige Bråtaboen låg hemma på Bråten eller tvärsom, så man kunde ju aldrig veta vem som var vem. Men det gjorde ju detsamma, ty alltid kunde den närvarande bota både folk och fä. Annan medisin än bränvin, kamfert och skarppeppar använde han aldrig till invärtes bruk åt människor. Åt fänaden var det en stor salt sill doppad i trätjära stucken ner i halsen på kräket. Annars var det kniven och saxen, som mäst kom till användning. För sina mänskliga patienter hade han en liten manick, ur vilken en trekantig knivsudd sprang fram och slog hål på en blodåder. Då han tryckte på en fjäder. Blodet sprutade, så det såg riktigt hemskt ut, men det var inte farligt, ty han kunde ”stämma blo” Bråtaboen. Kreaturen behandlades med vanlig kniv och vanlig sax. Han klippte bort ”nav” och ”hungertitter”, och så skar han dem lite här och var, mäst i munnen och ”rumpen” och sedan gned han in salt i såren. Vi pojkar tyckte att vi hörde honom fadervår bakfram vid sådana tillfällen, och så tyckte vi, att vi kände svavellukt osa omkring honom, men det var väl bara lukten av vitlök och dyvelsträck.
B.A.B
Bengt August Bengtsson f. 1872

Upp