Berättelserna är nedskrivna någon gång på 1940-talet.
Lommen
Då Gud skapade lommen, flaxade denne innan den var riktigt färdig. Det berättas att den blev förskräckt då Skam kom och ville lägga sig i företaget. Han trodde sig kunna flyga eftersom han redan fått sina vingar, men det blev dåligt med den saken. Han damp snart ner på vattnet och benlös som den var, låg den där hjälplös och rullade på vågorna. Men Gud varkunnade sig över honom och kastade benen efter honom. Dessa fastnade emellertid för långt bak på kroppen så att han kom att sakna förmåga att röra sig på land, men en präktig simmare och dykare blev den, som klarar sig mästerligt i vattnet.
Varkunna sig = tycka synd om
Hästkastanjer
Skam har alltid villat vara duktig och trott sig klokare än alla andra, ja till och med klokare än Gud fader själv. Som tex när Gud höll på att skapa hästen, då tyckte Skam att hästen borde ha sina ögon på benen, för att kunna se sig för när den sprang. ”Denonde” var envis utav bara ”den”. Gud gav honom tillåtelse att göra ögon åt hästen och placera dem vart han ville. Skam gjorde ögonen och satte dem ett på vardera av hästens fyra ben. Där sitta de nu fast till föga nytta för hästen men som ett bevis på Skams oförmåga att kunna göra något som är bevänt med. Vi kalla detta hans misslyckade experiment kastanjer.
Eken
Den sagoomspunna eken har inte alltid haft de egenskaper den nu har. Sägnen förtäljer att när Gud skapade människan, passade djävulen på att smyga in så många av sina onda instinkter i hennes sinne att hon mycket väl kunde passa åt nämnde potentat. Han begärde också att få alla de som dog medan eken stod avlövad. Eken som dittills likt de flesta andra lövträd fällt sina blad på hösten, undergick då en förändring så att den behöll de gamla löven kvar tills de ersattes av nya.
Inför nästa sägen skriver August i ett brev till Ada: ”Bröllopsresan anser jag nästan för delikat att sända.” Men han gör det ändå som tur är!
Bröllopsresan
Det var på den tiden, då människor ”låg i ball” – ordet har samma betydelse som ”biläger” och påminner även om ”ballen” vari fåglarna lägger ägg och ruvar. Det var den tidens människors ”smekmånad”. Denna smekmånad varade enligt vad som berättats under en tid av fjorton dagar. En gång var det ett äkta par som inom denna tid nödgades företaga en färd till en avlägsen plats där deras närvaro erfordrades. Välvilliga personer togo hela ”ballen” och lyfte den upp på en ”träboltavagn”, varpå de foro iväg mot ifrågavarande ställe. Vägen de hade att fara över ledde över en ”kavlabro”. På färden över nämnda bro kom vagnen i en behaglig gungning, varefter vederbörande nöjda och belåtna fortsatte resan till ort och ställe. På så sätt tillkom den första bröllopsresan.
Biläger = den forna seden att brudparet inför gästerna tog plats i paradsängen
Kavlalabro = ett lager av kavlar lades ut på sanka ställen av en väg.
Duvan
Duvan, den täcka, fromma men enfaldiga fågeln gav sig ut i världen utan att taga reda på hur hon skulle reda sitt bo, när den tiden kom. Inte sedermera heller har hon bemödat sig om, att förvärva kunskap däri. Under den tid detta arbete ska ske, leva duvorna bara i lättsinnigt kutter. Det berättas, att Gud efter deras skapande, skulle lära dem att bygga bo, men när han hade ordnat med det första underlaget pinnar för deras näste tyckte de i sin enfald att det kunde vara nog. Allt sedan dess har åtminstone ringduvan nöjt sig med några illa lagda träpinnar på en gungande grangren att lägga sina ägg på. Andra arter av hennes släkte göra sig inte heller mycket större besvär. Men deras bristfälliga bo tycks inte vålla någon splittring i deras intima samliv. I gott samförstånd turas de om att ruva sina två ägg. Så pass begrepp har de emellertid att det inte går att klara mer än två ungar i ett sådant bo, då göra de hellre om det en gång till under sommarens lopp.
B.A.B