Maran

Från Halland

1)
Det var på den tiden, då skräddare, skomakare och andra hantverkare gingo omkring på ställena i bygden och utövade sina respektive yrken. En gång var en skomakare med sin gesäll på ett ställe, för att laga och göra nya skodon åt familjens manlige och kvinnlige medlemmar, till vilka på den tiden även räknades pigor och drängar. Hur det nu var fatt på det stället, så fick gesällen ingen levande ro om natten. Han låg där och svettades och jämrade sig i sömnen. Det var akurat, som om han skulle kvävas. Han reds av maran, se. Till sist vågande han inte somna av fruktan, för vad han visste skulle komma, om han slumrade in. Rätt som han låg sådär och stretade mot sömnen, kom där en svart katt tassande över golvet emot sängen vari gesällen låg. Med en läst som han tagit med sig i sängen på kvällen, då han gick och lade sig, drap han till katten i skallen. Katten försvann och gesällen somnade strax in och sov sedan lugnt återstående delen av natten. Det besynnerliga var emellertid, att dottern på stället morgonen därpå hade en stor bulnad i pannan över näsan, där ögonbrynen växte ihop. Detta med ögonbrynen skall vara tecken på
att vederbörande är mara. Hur det förövrigt förehöll sig, så fick gesällen efteråt sova ifred för maran på det stället.
2)
På ett annat ställe var en annan hantverkare, en skräddare med sina gesäller och sydde. På detta stället red maran den ene gesällen varje natt. Han sade ingenting om detta till någon. Däremot satt han och grunnade ut ett sätt, varmed han kunde spela såväl kamraten som maran ett spratt. En kväll sa han till kamraten, ”Vi byter sängplats i natt”. ”Gärna det”, svarade den andre. När de legat en stund, och den gesällen, som förut ridits av maran, hörde den andre börja bli orolig och jämra sig, smög han upp och satte en träpinne som han hade tillreds, in i ett hål som var borrat i fönsterkarmen, för att avleda vatten efter imma på fönsterglaset. Sedan han gjort detta, gick han och lade sig för att somna ifrån både kamratens kvidande och sin egen illfundighet. Då han vaknade, fick han se en flicka sitta hopkrupen under fönstret. Han sprang genast upp och drog pinnen ur hålet, varigenom väsendet försvann. Morgonen hade inte ännu börjat gry, i så fall hade det blivit ödesdigert för den stackars varelsen.
B.A.B Bengt August Bengtsson f.1872

Från Värmland

Det var en tid för mycket länge sedan, som hästarna i Sjögerås jämt och ständigt anturades av maran. Varje morgon, då stallaren kom in i stallet, såg han att maran hade varit åt någon av hästarna. Denne stod drypande av svett och skalv i sin spilta med man och svanstagel så ihoptovade, att det var nästan omöjligt att reda ut den. Stallaren försökte så gott han kunde täta igen alla hål till och med nyckelhålet i stalldörren, varigenom maran möjligen skulle kunna taga sig in i stallet, men inget tycktes hjälpa. Vid en noggrannare undersökning
upptäckte han ett kvisthål i taket. Detta hål ”dottade” han igen med en säcktrasa, och efter detta fingo hästarna vara ifred en tid; men detta varade inte länge. Snart började eländet igen, och stallaren fann då att råttorna hade dragit bort med trasan som han stuckit i kvisthålet i taket. ”se sådär”, tänkte han ”där har vi det rätta hålet”. Och så kom han på befängda idén att binda en skarpslipad lie med eggen uppåt under hålet. När han på morgonen dagen därpå kom in i stallet låg PATRON i två bitar på stallgolvet mitt under kvisthålet i taket.
För att skydda hästarna i stallet för denna plågoanda, maran, kan man hänga upp ett ”marebo”, en sådan där kvistsamling, som bildas på vissa grenar av vissa träd huvudsakligen björk. Vid sina nattliga besök i stallet går maran in i ifrågavarande riskvast, och låter hästarna vara ifred. Till förfarandet hör att på morgonen taga ut ”mareboet” och pilla ut maran med en pinne.
B.A.B.
Bengt August Bengtsson född 19/2 1872 i Sibbarp, Halland

Upp