Vårstädning i ”Rommabjär”

Tillbaka

Det jag här kommer att berätta, är ingen uppdiktad saga, som börjar med ”Det var en gång”. Det ni här ska få höra är rena dagens sanning. Jag har hört det av n¨min granne, en Spannarpsbo. Hans far hade en dräng, ”HytteAugusten” så kallad, därför att han var född i ”Hyttan”, en liten koja vid Torkelsmad. HytteAugustens far hette Lars, gemenligen kallad Kaspers Lars. Tidigt en vårmorgon gick denne Kaspers Lars förbi Rommabjär i Spannarp, Halland, då han plötsligt befann sig mitt uppe i en väldig massa silversaker. Trologtvis hade trollen någon sorts storrengöring inne i berget den morgonen och därför flyttat ut dessa saker under tiden. Där var silversaker av alla upptänkliga slag. Lars änna baxnade för dessa skatter. Han tog upp och tittade på en pjäs, en bägare. Jo, jag lovar det var någonting till rart att ta i för Lars. Inte var han van vid att handskas med sådana saker inte, men denna tingest kändes då ut till att hålla att ta i.                                                                                                                                       
Vad Lars tänkte, där han stod mitt uppe i all denna grannlåt. Jo, han tänkte att så mycket silver finns inte i tre hela kyrksocknar. Inte hos alla storbönder tillsammans i hela Spannarp, inte på Hägare- eller Bosgården i Tvååker, inte på Öströö och Ottersjö i Dagsås för den delen heller. Kaspers Lars hade med ens blivit rik som ett bergatroll.                                                                                                 
Men här kunde han ju inte stå längre och bara fantisera. Han måste på något sätt få hem den stora skatten, bära hem allt detta det kunde han ju inte. Han måste gå hem efter stuten och långkärran. När han kom till platsen igen, är svårt att säga vem som såg dummast ut, Lars eller stuten. Hela härligheten var borta. Det enda som fanns kvar var bägaren som han hållit i handen och tittat på. Den hade trollen inte velat veta av, den var genom beröring av kristna människohänder gjord oren för dem. Denna pjäs fick då äntligen behållas av Lars, men hur tung och gedigen den än var så nämen om det behövdes stut till hjälp att frakta hem den.                                                                                             
Kaspers Lars var både lessen och förargad över sin dumhet, att inte hava vett till att inte vidröra fler saker än han gjorde förrän han gick därifrån. Och nu då han inte fick mer därav, tog han bägaren, gick och bytte bort den till Jans Olaus, en rik sockenbo fram i byn. ”För kan veta Kaspers Lars, som bodde i Hyttan och inte hade så värst mycket av denna världens goda, han hade justament inte någon användning för en sådan där dyrgrip heller”, sa min sagoman.

B.A.B                                                      
Bengt August Bengtsson f. 1872

UPP